Bakgrund / Ändamål
Samerna har redan under flera århundraden använt lapsk vallhund liknande hundar som renvallare. upptagningen till rasen av renvallande hundar påbörjades redan under 1950-talet, då nutida finsk lapphund och lapsk vallhund ännu ansågs vara samma ras. Lapsk vallhund blev en egen ras den 10.12.1966 eftersom man hade konstaterat att det fanns två olika typer av renvallande hundar.
Uppförande och karaktär
Lapsk vallhund skall vara läraktig, lugn, vänlig, energisk och arbetsvillig. Under renvallning har den benägenhet för skall.
Storlek
Mankhöjd: Idealhöjd hos hanhundar skall vara 51 cm och hos tikar 46 cm. Tillåten avvikelse är +/- 3 cm.
Utdrag ur rasstandarden godkänd av finska kennelklubbens fullmäktige 1996-11-16
ursprung, historik, användningsområde / ändamål, avelsmål
– förr och nu!
Text: Winnie Holmström
Ursprung
Ingen vet hur gammal lapphunden är eller exakt varifrån den härstammar, men vi kan vara ganska säkra på att den är Nordens äldsta hundras! Mest troligt är att den följde med samerna, när dessa en gång vandrade med den vikande inlandsisen in över Nordkalotten. Den arktiska spetshunden utgör urtypen för våra lapphundsraser idag och även för samojedhunden. Man har funnit hundskelett ända från Komsakulturens tid, som daterats till minst 7000 år.
Hunden på Nordkalotten var, från den tiden och långt in i vårt årtusende, enbart jakthund. Tamrenskötseln är inte så gammal som man skulle kunna tro. Ända fram till 1700-talet var vildrenen viktigare än tamrenen. Sett i ett längre historiskt perspektiv är alltså lapphunden en genuin jakthund och inte en vallhund, men skillnaden är inte så stor för nästan alla jaktspetsar är mycket lättlärda och lydiga och dessa var säkerligen bra ämnen till goda vallare. Men det var i egenskap av jakthund som den först tjänade människan. Samen jagade varg, vildren, hare, ripa, räv, utter, mård och björn för sin överlevnad.
Så småningom under 1700-talets gång förändrades den gamla lapphundens arbetsuppgifter. Samerna blev bofasta och famljerna började hålla sig med tamrenar. Man hade ett 15-tal renar per familj och nu fick lapphunden även lära sig vakta och valla. Som vakthund har samerna haft en fantastisk hund som varnat vid minsta anledning. Den är mycket lojal mot sin familj och modig - ja, nästan till oförsiktighet. Den försvarade familjens renar mot varg i närområdena och genom sin slughet och oerhörda snabbhet vågade den inte bara driva vargen på flykt utan också gå till angrepp mot den.
Trots lapphundsrasernas gemensamma ursprung fanns redan från den tid då tamrenskötseln tog sin form och finns fortfarande idag ändå stora skillnader i både arbetssätt och egenskaper, därmed även i exteriör och temperament.
Under sekelskiftet och långt in på 1900-talet gjordes otaliga försök av våra länder i Norden att restaurera kvarlevan av de samiska renhundarna och endast i Finland lyckades man på 1940-talet rädda denna nordiska kulturskatt! Sedan skotern kom och allt mer stal renhundens arbetsuppgifter, har kennlarnas avelsarbete i ännu högre grad bestått i att rädda och rasförädla renhunden och försöka bevara dess ursprungliga egenskaper.
Dessa anfäder till både den svenska, finska och den lapska rasen idag har alla varit ”renhundar” eller olika renhundar för olika ändamål för samerna.
Men samerna tog i huvudsak fram två typer av hundar, en kompakt vakt- och närvallande hund och en långdistansare, en långsträckt travare för långdistansvallningen, som är anfader till den lapska vallhunden idag och som fortfarande ofta kallas bara renhunden. Både lapphunden och renhunden kunde användas till allehanda uppgifter, men i stort lät man lapphunden jaga och vakta och renhunden fick valla. Det fanns och finns än idag en mängd mellantyper, men alla var de ändå renhundar för samerna.
Den kompaktare typen användes hos samerna mer som närvallande hundar - att arbeta i närområdena och att vakta tamhjordarna med, men somliga var även med i arbetet på vidderna. Hemma på gården hade de också olika uppgifter. De var byggda för kortare arbetsinsatser och hade därmed den kraftigare exteriören och ska enligt sin rasbeskrivning idag fortfarande vara grovt byggda, stadiga i typen, med längre pälsar och kortare bendelar.
När man berättar om hundars ursprung och rashistoria, som utformats under tidsåldrar, bör man ha en viss "distans" till de uppgifter man presenterar. Det är långa tidsperioder som gamla skrivna dokument hänvisar till! Det finns alltför många spekulationer om hundars ursprung. Ingen kan med säkerhet säga hur det gått till - men med stöd av vetenskapliga fynd, av vad som ändå dokumenterats genom skrivna skildringar från förr och vad nordsamerna själva har berättat, torde historiken genom dess logiska sammanhang om renhundarnas ursprung vara någorlunda styrkt. Samerna har som alla naturfolk en stark berättartradition.
DEN LAPSKA VALLHUNDEN
Egenskaper
Den är en säregen och utpräglad vallhund. Den är samernas urgamla renhund och har världens tuffaste hundyrke! Den är en av världens fåtaligaste raser, ursprungligt frisk och sund. Den är en långsträckt travare, en uthållig långdistansare - ljudfast, stabil, modig och har ett annat lugn än andra vallhundsraser, som har ett mer stressrelaterat vallbeteende. Det är milsvid skillnad att valla får eller kor i en hage, mot att arbeta på dessa enorma vidder uppe i renskötselområdena. Ett arbetspass kan ta flera dagar, så den måste hushålla med krafterna från början av passet för att orka slutföra sina arbetsuppgifter. I arbete skall den ha benägenhet för skall, men eljest är den en ”tyst” hund.
De ska kunna sitta och balansera på skotrar, även i trånga lastutrymmen på skumpiga vägar och samsas med all möjlig utrustning. De ska kunna jobba under hovrande helikoptrar, för de är framtagna i aveln för att vara ljudfasta och framför allt skottfasta, eftersom samerna idag ofta använder gevär.
Exteriör
Den lapska vallhunden är en varglik polarspets, medelstor och betydligt längre än hög. Mankhöjd för hane är
och för tik
, med tolerans +/-
.
Hunden skall vara kraftig och välmusklad, men ändå spänstig och får ändå inte verka för tung. Pälsen skall vara medellång eller lång, rak, sträv och utstående. Underullen skall vara riklig och mjuk. Pälsen är något yvigare och längre på halsen, på bröstet och på lårens baksidor.
Temperament
Rasens mentala styrka och målmedvetenhet har väckt stort intresse hos bruksfolk. Man uppskattar storligen att den är så ursprungligt frisk. Den har blivit smått berömd för sina friska höftleder och uppvisar oftast A-höfter. Den är mycket lydig och samarbetsvillig och vinnlägger sig om att vara en lojal medarbetare, som älskar sin herre villkorslöst. Den är en enmanshund, en aning reserverad, men mycket vänlig.
Den lapska vallhundens kanske starkaste sida gentemot andra vallhundar är att den inte måste arbeta för att må bra och därmed har den tryggat sig en plats i framtiden hos människan även som familjehund. Den har en ”motor” som man lätt kan både starta och stänga av. Inomhus är den egendomligt lugn och när det är jobb, då är det jobb!
Den saknar skärpa och det vore helt orastypiskt för den att visa aggressivitet i någon som helst situation med människor. Det står i den gamla rasbeskrivningen att det finns inte hos den att visa hot mot någon familjemedlem, men om någon av dem är hotad, så försvarar den sin familj med sitt liv!
Efter "ungdomsblomstringen” upplever de flesta ägare att de plötsligt fått en annan hund, som blivit helt röststyrd och uppvisar ett nästan värdigt lugn!